AC-laddning

AC-laddning innebär att en elbils batteri fylls på med växelström som tas direkt från elnätet eller från en dedikerad laddbox. Eftersom elnätet levererar effekt som växelström medan batterier bara kan lagra och avge likström, måste växelströmmen omvandlas till likström innan den kan föras in i battericellerna. Vid AC-laddning sker denna omvandling inne i bilen, vilket är det avgörande draget som skiljer den från snabbladdning med likström.

Komponenten som ansvarar för omvandlingen är den inbyggda laddaren, en kraftelektronikenhet som sitter i fordonet. Den likriktar den inkommande växelströmmen, reglerar spänning och ström och matar ren likström till högvoltsbatteriet under överinseende av batterihanteringssystemet. Det avgörande är att den inbyggda laddaren sätter taket för laddningshastigheten: även om laddpunkten kan leverera mer tar bilen bara emot så mycket som dess laddare är dimensionerad för. Vanliga inbyggda laddare klarar mellan 7 kW vid enfasanslutning i hemmet och 11 eller 22 kW där trefas finns att tillgå, där det senare är vanligare på den europeiska kontinenten än i enfashushåll.

Detta gör AC-laddning till en i grunden långsammare metod än snabbladdning med likström, men dess måttliga tempo passar väl till de situationer där den används. Laddning hemma och på arbetsplatsen sker oftast under många timmar medan bilen står parkerad över natten eller under en arbetsdag, så det finns gott om tid att fylla batteriet helt från en laddbox på 7 kW. För de flesta bilägare täcker denna rutin den absoluta merparten av laddbehovet utan att man någonsin behöver ta till en publik snabbladdare.

Den långsammare påfyllningen för också med sig fördelar för själva batteriet. Lägre laddström alstrar mindre värme och innebär mildare elektrokemisk påfrestning på cellerna, vilket bidrar till att begränsa åldrandet på lång sikt. Att fylla på hemma med AC anses därför skonsammare för batteriets hälsa än återkommande snabbladdning med hög effekt, och det är klart billigare, dels för att hushållsel kostar mindre än publik snabbladdning, dels för att installation av en laddbox är betydligt billigare än den omfattande nätanslutning och hårdvara som en likströmsladdare kräver.

I Europa görs den fysiska anslutningen så gott som uteslutande via Typ 2-kontakten, som för antingen enfas eller trefas växelström och har blivit standarduttaget både på fordonet och på kabeln. Samma intag ingår ofta i en kombinerad kontakt som även tar emot likström.

AC-laddning ingår i ett bredare ekosystem av besläktade begrepp: den möjliggörs av den inbyggda laddaren, levereras via Typ 2-kontakten, kallas i nordamerikansk terminologi vanligen Level 2-laddning och ställs i kontrast till DC-snabbladdning, som förbigår den inbyggda laddaren och matar likström direkt till battericellerna.