Automatisk differentialspärr (ALD)

En automatisk differentialspärr, förkortad ALD, är en differential som av egen kraft kan koppla samman axelns två hjul stelt när den upptäcker att ett hjul håller på att tappa greppet, och sedan släppa dem igen så snart fästet återställts. Genom att låsa axeln tvingar den båda hjulen att snurra med samma varvtal, vilket garanterar att även ett hjul med litet grepp får drivkraft, precis det som krävs för att fortsätta framåt på ojämnt, löst eller halt underlag.

Mekaniskt byggs dessa differentialer vanligen kring en mekanism som reagerar på skillnaden i hjulvarvtal eller på vridmoment. En vanlig konstruktion använder fjäderbelastade kammar och en koppling eller regulator: vid jämn körning beter sig enheten som en öppen differential, men i samma ögonblick som ett hjul accelererar i förhållande till det andra rampar de inre kammarna upp och griper in, vilket låser de två sidorna. Andra utföranden är varvtalskänsliga och griper in först under en viss skillnad, eller vridmomentkänsliga och reagerar på den last som läggs på, men i samtliga fall är inkopplingen automatisk och kräver ingen åtgärd av föraren.

Den centrala fördelen är att differentialen ger det bästa av båda beteendena utan kompromiss från förarens sida. Vid vanlig landsvägskörning låter den det inre och det yttre hjulet rotera med sina naturligt olika varvtal genom en kurva, så att bilen styr rent och däcken inte skrapar eller kärvar. Så snart ett hjul slirar, på ett lerigt spår, en snötäckt sluttning eller en spårig stig, låser den för att leverera maximalt grepp, och låser sedan upp igen så att normal kurvtagning återställs när underlaget förbättras.

Denna automatiska funktion skiljer den från en manuellt valbar differentialspärr, som föraren måste koppla in och ur medvetet och som kan vara farlig eller omöjlig att använda på greppstark asfalt eftersom den låsta axeln motarbetar styrningen. Den skiljer sig också från en slirbegränsande differential, som aldrig låser helt utan i stället gradvis begränsar varvtalsskillnaden mellan hjulen; den automatiska spärrtypen går till full låsning när det behövs och ger mer positivt grepp på bekostnad av viss komfort.

Det finns praktiska avvägningar att förstå. Låsningen och upplåsningen kan ge en märkbar smäll, en duns eller en kortvarig åtstramning av styrningen, särskilt när enheten griper in eller släpper under en sväng, och den abrupta leveransen av fullt grepp kan kännas grov jämfört med en mjukare slirbegränsande enhet. Mekanismen lägger också till komplexitet och slitytor inne i axeln, och på trånga underlag med högt grepp kan en olägligt inträffande låsning tillfälligt rubba bilens linje.

Den automatiska differentialspärren tillhör den bredare familjen av differentialspärrar och skiljer sig från dem främst genom att vara självverkande, och den utgör ett mer beslutsamt alternativ till den slirbegränsande differentialen. Som en variant av den vanliga differentialen kommer den bäst till sin rätt i fyrhjulsdrivna fordon och terrängfordon, där förmågan att låsa en axel vid behov och låsa upp den utan förarens uppmärksamhet är genuint användbar.