Vevaxel

Vevaxeln är motorns främsta roterande del, den komponent som samlar de enskilda trycken från varje kolv och förenar dem till en enda, kontinuerlig roterande uteffekt. Den är den sista mekaniska länken innan kraften lämnar motorn via svänghjulet eller medbringarskivan, och därifrån vidare till kopplingen eller momentomvandlaren och till sist hjulen. I grunden är det den del som låter en rad små explosioner bli jämn och användbar rotation.

Detta åstadkommer den genom sin karaktäristiska krökta form. Ramlagertapparna löper längs axelns mittlinje och roterar i ramlager som är fastskruvade i motorblocket, och de definierar rotationsaxeln. Mellan dem sitter vevtapparna, förskjutna från mittlinjen med ett bestämt avstånd; det är på dessa förskjutna tappar som vevstakarnas ramlager fäster. När en kolv drivs nedåt i sitt lopp trycker dess stake på vevtappen, och eftersom tappen är förskjuten anbringas ett vridande moment på axeln, ungefär som en fot på en cykelpedal vrider kedjekransen. Förskjutningen kallas vevradie, och dubbla denna radie är lika med kolvens slaglängd, ett av de två mått som tillsammans med borrningen bestämmer motorns cylindervolym.

Att hantera ordningen och avståndet mellan dessa impulser är centralt för en mjuk gång. Vevtapparna placeras i noga valda vinklar så att cylindrarna tänder i en följd som fördelar arbetsslagen jämnt och balanserar krafterna. Tunga motvikter smids eller gjuts mitt emot vevtapparna för att uppväga tröghetskrafterna från de roterande stakändarna och dämpa de vibrationer som är inneboende i fram- och återgående maskineri; utan dem skulle motorn skaka kraftigt. En vibrationsdämpare på den främre remskivan tämjer ytterligare den vridvibration som annars skulle utmatta axeln.

Vevaxlar smids vanligen i stål för styrka i krävande eller högeffekta motorer, eller gjuts i segjärn där kostnad och lägre belastning tillåter det. Tapparna slipas med hög precision och ythärdas, och de vilar på tunna glidlager som matas med trycksatt olja genom borrningar inne i axeln. Vevaxelns främre ände driver normalt även kamremmen eller kamkedjan som håller kamaxlar och ventiler synkroniserade med kolvarnas läge.

I drift är vevaxeln mycket hållbar, men den är helt beroende av ren, trycksatt olja; ett bortfall av oljetryck slår snabbt ut ram- och vevlagren och kan repa eller skära fast tapparna. För stort axialspel, ett slitet trycklager eller en utmattningsspricka är allvarliga fel, och att slipa tapparna i underdimension med passande lagerskal är den traditionella åtgärden när slitaget tilltar.